Sagan om ringarna del 1. 31/5 -92

Tanken var: Att vi i allra största hemlighet skulle åka ner till Paris i god tid och förlova oss uppe i Eiffeltornet. Därefter inta en romantisk middag på någon av Frankrikes gourmérestauranger. Nu skulle vi gotta oss i en solig stad strax innan Mikael skulle göra sin 15 månaders militärtjänstgöring.

Några dagar innan avfärd fick vi ett brev på posten att vår planerade resa tyvärr var inställd pga för få resenärer. WHAT!!! Vi som redan graverat in våra ringar, bokat hotell och allt. Nu gällde att hitta plan B någonstans.
Det fick bli reguljärbuss som gick bra mycket senare än den vi skulle åkt med, men vi fick i alla fall tag på en resa. Så med kedjerökande Italienska busschaufförer (jag som lätt blir åksjuk i vanliga fall) kom vi slutligen fram till Paris.
Jag har för mig att Mikael såg namnet på den gatan vi bokat hotell, så vi steg av bussen helt ovetande om att dessa gator kan vara flera kilometer långa. Jag minns inte om vi till slut tog en taxi för att komma rätt, förmodligen inte, eftersom min blivande man var väldigt ekonomisk på den tiden. Vi släpade dessa väskor en bra bit vill jag lova. Efter att ha checkat in på det absolut minsta hotellrum jag någonsin sett tog vi oss ner till Eiffeltornet. Det var kö för att komma upp i tornet och när de som stod framför oss köpt sina biljetter drog kassörskan ner jalusiet "Fermé".
"Hello, we are gonna get engaded up there!" ropade jag desperat medan jag bankade på glasrutan.
"Closed, come back tomorrow", svarade en röst med fransk brytning bakom jaluset.
Åter igen fick vi ta till plan B: Förlova oss i parken nedanför Eiffeltornet. Det gick faktiskt bra att byta ringar med varandra i denna härliga park, även om jag fortfarande var något förbannad på kassörskan.

Då var det dags att leta upp en romantisk gormérestaurang. Klockan började vara ganska mycket och vi, framförallt jag, var vrålhungriga. Då såg vi, som en hägring, det gyllene M:et skymta till. Det var kanske inte riktigt vad vi tänkt oss men framför allt jag behövde något i mig och det fort. Jag hade inte någon större lust att sitta på en fin restaurang och vänta på maten i 45 min för att sedan upptäcka att de serverade något jag inte tyckte om. Nej, McDonalds blev en perfekt förlovningsmiddag för oss. Äta på en finare restaurang kunde vi göra någon annan gång. Mätta och belåtna sprang vi i ösregnet, som inte lämnade en gnutta av våra kläder torra, till vårt lilla lilla hotellrum.

Vi kom upp i Eiffeltornet dagen därpå.

Det regnade nästan hela tiden. Här på nyöppnade EuroDisney införskaffade vi välbehövliga regncapar.

Vad spelar det för roll att saker inte går precis som man tänkt sig. Det vill gärna bli bra! Vi hade en fantastisk, minnesvärd resa, som vi lyckades hålla hemlig. Och det bästa av allt; jag var nu förlovad med världen bästa man.