torsdag 1 september 2011

Tillbakablick 90-tal

Någonstans i början på 90-talet var jag med min man, som då var min pojkvän, på en orienteringsträning. Han skulle springa en runda och jag satt snällt och väntade, sånt man gärna gjorde när man var nykär.

Så här såg vi ut på den tiden
När jag satt där på en campingstol vid skogsbrynet såg jag hur en nybliven mamma strålade upp när hon fick syn på mig.
"Vad bra att du är med Ann, då kan du ta hand om lillan så kan jag också träna" sa hon och dumpade över ett litet knytte på så där 3-4 månader. Hon tog väl förgivet att jag var en sån där bebistjej som glatt skulle gosa med hennes dotter. Oj vad hon misstog sig.
Där satt alltså jag, stel som en pinne och hoppades att denna lilla varelse inte skulle gapa och skrika, utan bara fortsätta sova. Efter ca en halvtimme började det sticka i mina armar, men jag vågade inte röra mig, hon sov ju tack och lov. Det gick ytterligare en kvart, och Mikael kom tillbaka från sitt träningspass. Nu hade det varit väldigt skönt om vi kunde åkt därifrån, men icke. Minuterna segade sig fram.
När det gått en timma hade mina armar domnat bort helt. Då fick jag plötsligt syn på mamman, borta vid parkeringen skymtade jag både henne, pappan och de två äldre bröderna.
"Yes! Äntligen!" tänkte jag. Men istället för att gå mot mig, gick de mot sin bil, hoppade in, och åkte iväg!!!
Jag var gråtfärdig och den sovande lilla tjejen var lyckligt ovetande.
I bilen hade mamman tittat på pappan och sagt: "Du, det känns som om något saknas." Efter att funderat en stund utbrast hon: "Har du sett min handväska?"

6 kommentarer:

Redhead Roots sa...

Vad fina ni var Ann :-D Verkligen 90-tal! Funderar inte på att fixa tillbaka den snygga frissan ;-) Lite nyfiken blev man ju på att höra fortsättningen på histoerien om den förvirrade mamman. Hoppas verkligen att hon fick sig en tankeställare och bad dig om ursäkt!

// åsa sa...

hahaha :D
menar du att detta är verklighetsbaserat ?!!

hoppas känslen har kommit tillbaka i armarna nu ; )

Mia sa...

Ordspråket att man blir vackrare med åren tycker jag passar in här :D

Habowoodfrun sa...

Det här storyn är lika sann som det faktum att det är jag som är på bilden.
Mamman mådde dåligt länge efter att övergivit sitt barn, även om de vände om precis efter hon nämnt sin handväska.

Sofia sa...

Haha, Ann, denna historia är så underbar. Den har vi skrattat åt många gånger.
Vad fina ni var/är! Kram S

Siv sa...

Ha ha ha, den historien var helt otrolig, rolig och lite skrämmande på en och samma gång:)

Vilken trevlig blogg du har. Jag har puffar för den idag på Qoolaqvinnor.se. Hoppas det är ok.

Vill du dela med dig av några fina inlägg om frisyrmodet eller liknande från din vardag eller jobb som frisör så hör gärna av dig till mig.

Mvh

Siv Thuresdotter
siv@qoolaqvinnor.se