Lucia i L.A.

Det var ju inte igår precis, utan snarare idag, fast för exakt 22 år sedan. Oj vad tiden går fort! Jag var i alla fall med i ett Luciatåg i Los Angeles tillsammans med andra svenska flickor, de flesta au-pairer precis som jag.

Vi hade övat hemma i Margaretha Laséens trädgård. För oss var hon "Maggan" och var aktiv inom SWEA, numera ordförande för SWEA, Los Angeles. Jag minns att det kändes konstigt att gå runt där bland gröna träd och växter, med kolibris flygandes omkring en, och sjunga julsånger!!! Lite som att blivit inkastad i Kalle Ankas jul på julafton, bortsett från hackspetten. Men man vänjer sig vid det mesta. Just idag, denna kalla, blåsiga, regniga dag skulle jag ge mycket för att få vara tillbaka i den där trädgården igen.

Under ca två veckors tid var vi runt på en massa olika tillställningar. Det var privata fester, personalfester, en svensk herrklubb (!). Vi var på Four Seasons Hotel och lussade för ambassadörer från världens alla hörn, då hette det att vi var studenter, och inget annat. Vi var också hemma hos Bo Svensson och lussade i hans trädgård. Men den stora happeningen var SWEAs julfest.

Från mitt fotoalbum

Att få träffa JR från Dallas himself, dvs Larry Hagman i egen hög person kändes väligt underligt. Kanske det inte var så konstigt att han var inbjuden, hans fru är ju från Sverige. Han var i alla fall mycket trevlig och skojfrisk. I publiken fanns en annan intressant person som jag minns jag blev presenterad för, Lee Curreri, ingen jag ögonblickligen kände igen, men som jag, som så många andra varit smått förälskad i, han spelade nämnligen Bruno i Fame.

Denna härliga julfest för svenskar i Los Angeles firas varje år, och jag läste på Katrin Zytomierskas blogg att hon och Bingo var där i år men deras lille son.

Vi hade två Lucior som alternerade, här på en fest i Studio City var det Bodil Qvick som bar kronan. Själv utmärkte jag mig genom att vara den enda korthåriga tärnan i gänget, konstigt att inte jag blev Lucia.

En kväll, ljum som en svensk sommarkväll, uppe bland bergen ovanför Hollywood hörs våran skönsång. Bakom oss, nere i dalen glittrar stadens alla tusentals lampor som små diamanter. Magiskt!

Just idag, fast för 22 år sedan hände en annan kul grej. Efter SWEAs julfest åkte jag och Maria och fikade i Santa Monica. Av någon lustig anledning minns jag att vi tog varsin Oreocookie-milkshake, väldigt gott och väldigt amerikanskt. Någon gång under kvällen, mellan alla diskussioner om livets väsentligheter insåg jag vilken fantastisk människa hon var. Det tycker jag än idag, och jag är mycket lyckligt lottad som få ha henne som vän.

Det fanns de som tyckte att vi såg ut som tvillingar!!!