Ute är det allt annat än vår denna torsdagmorgon. Låt mig därför fresta er med lite härliga vårfrisyrer.
Bilderna är fotade ur tidningen Mirror.
torsdag 8 mars 2012
onsdag 7 mars 2012
Tillsamman är vi starka
Om du kan avvara en halvtimma av din dyrbara tid, ta då gärna en titt på detta klipp. Det är viktigt!
tisdag 6 mars 2012
Tja... de var rätt charmiga!
För några dagar sedan hörde jag ett gapskratt inifrån Fannys rum, sen ropade hon på sin lillasyster: "Filippa, du måste se det här". Därefter skrattade båda två så tårarna rann.
Fanny hade letat igenom en gammal hårddisk och hittat klipp från när de var bra mycket yngre.
Mina barn har i stort sett alltid sjungit, och numera så njuter jag till fullo när de gör det. Men när de var yngre så var jag alltid så nervös. Vilken tur att jag har filmat det mesta så att jag kan ta till mig det nu istället.
Det var vid ett tillfälle som jag stod backstage och pratade med Amy Diamonds mamma. Då jag frågade om det någonsin går över, den här nervositeten. Hon svarade att hon var aldrig nervös, och heller aldrig hade varit, när Amy sjöng. Alldeles riktigt! Därefter har det bara gått bättre och bättre för min del. Det låter kanske konstigt, men de som har barn som idrottar känner nog igen känslan från när deras barn tävlar, spelar match eller ska prestera något. Självklart vill man att det ska gå så bra som möjligt för ens barn.
Fanny hade letat igenom en gammal hårddisk och hittat klipp från när de var bra mycket yngre.
Mina barn har i stort sett alltid sjungit, och numera så njuter jag till fullo när de gör det. Men när de var yngre så var jag alltid så nervös. Vilken tur att jag har filmat det mesta så att jag kan ta till mig det nu istället.
Det var vid ett tillfälle som jag stod backstage och pratade med Amy Diamonds mamma. Då jag frågade om det någonsin går över, den här nervositeten. Hon svarade att hon var aldrig nervös, och heller aldrig hade varit, när Amy sjöng. Alldeles riktigt! Därefter har det bara gått bättre och bättre för min del. Det låter kanske konstigt, men de som har barn som idrottar känner nog igen känslan från när deras barn tävlar, spelar match eller ska prestera något. Självklart vill man att det ska gå så bra som möjligt för ens barn.
Visst var hon charmig lilla Filippa. Året var 2005 och hon var 8. Men Fanny själv var inte så tokig hon heller. Jag hittade ett annat gammalt klipp på denna hårddisk, när hon blivit ombedd att sjunga något i Smyrnakyrkan. Det är nog 2005 också tror jag, några månader innan Fanny skulle fylla 10.
måndag 5 mars 2012
Välkommen hem!
Det var inte bara en underbar man som kom hem idag, utan en underbar man med en present till sin fru. Tack!
Jag vet att jag var där nyligen, men jag har ändå varit lite avundsjuk på Mikael som tillbringat en lång-weekend i London med jobbet.
Total makeover
Vi går mot ljusare tider, och så gör också min blogg. Tyckte det var dags att ge den ett ordentlig lyft. Tyvärr kan jag inte skryta med att jag gjort headern själv, den äran ger jag helt och hållet åt Filippa som var så snäll och hjälpte mig.
Så nu säger jag hejdå till det gamla strålkastarljuset... och välkomnar det nya!
Så nu säger jag hejdå till det gamla strålkastarljuset... och välkomnar det nya!
lördag 3 mars 2012
Som någon annan bäddar
Förlåt alla ni som jag spelat Wordfeud med senaste dagarna, det var inte meningen att bara ge upp sådär. Och förlåt min kära kropp som varken fått röra på sig eller fått den skönhetssömn jag oftast brukar ge den, istället har jag bälgat i mig kaffe för att orka vara uppe en liten stund till. Det tillhör faktiskt inte vanligheterna att jag går in i en bok helt och hållet, även om det är en bra bok brukar jag somna eller tycka att det finns viktigare saker att göra.
I söndags på Bokförlagsträffen så träffade jag Hanna Lans som skrivit ”Som någon annan bäddar”. Jag hade inte tänk köpa någon bok, men när hon berättade om sin kände jag att denna måste jag läsa. När hon signerade den åt mig berättade jag att jag älskar USA. ”Ojdå! ”svarade hon, ”det kommer du nog inte göra när du läst boken”.
Hanna hade rätt i mycket. Det här är en bok som behöver läsas, en historia som fler borde ta del av så att ingen annan gör om hennes misstag. Det hade lika gärna kunnat vara jag som på en fest i Sverige, fallit för en snygg amerikan och smickrats av dyra presenter och vackra ord. Men som sedan fastnat i ett ekorre-hjul av lögner, hot och invecklade rättssystem. Som tvingats leva i ett land jag inte valt själv. Det är svårt att förstå hur denna söta, charmiga, lite flickaktiga kvinna som verkar ha skinn på näsan genomgått allt det här. Men jag betvivlar inte ett ord av det hon skriver, allt känns äkta, skrämmande äkta. Boken påminner lite om ”Inte utan min dotter” fast ännu bättre tycker jag. Det finns också vissa likheter med filmen ”Sova med fiende”. Jag kan mycket väl se en filmatisering av boken framför mig, där kanske Tuva Novotny kunde spela den kvinnliga huvudrollen.
Som tur är hade hon fel vad det gäller min inställning till USA och amerikaner. Jag hade en otrolig tur som i 20års-åldern, efter några månader i fel familj äntligen kom till rätt aupair-familj. Människor som verkligen lärde mig vad det är att vara en familj och som gav mig mycket av de värderingar och den självkänsla jag har idag. Jag har också släkt där som trots att våra band inte är speciellt nära, alltid behandlar mig som om jag vore deras dotter. Däremot vet jag att USA är ett dubbelmoralens land och jag vet inte om jag vill att mina barn ska växa upp där. När vi för några år sedan fick erbjudandet att flytta till södra Kalifornien sattes allt på sin spets. Mannen i min aupair-familj ville anställa min man i sitt företag. De ville sponsra oss med greencards och sjukförsäkringar. Först fick vi en chock, detta som framförallt jag drömt om hela mitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Sen satte vi oss ner, lugnt och sakligt vägde vi för- och nackdelar mot varandra. Sverige – USA. Västergötland – Kalifornien, Habo – Orange County. Och Habo vann! Den tryggheten som finns här är svår att hitta någon annanstans. Visst finns det gråa dagar när jag ångrar mitt beslut, men för det mesta är jag ganska nöjd. Visst kan saker och ting bli fel här, men där kan det bli så otroligt fel.
Det kommer du förstå när du läser ”Som någon annan bäddar” av Hanna Lans.
I söndags på Bokförlagsträffen så träffade jag Hanna Lans som skrivit ”Som någon annan bäddar”. Jag hade inte tänk köpa någon bok, men när hon berättade om sin kände jag att denna måste jag läsa. När hon signerade den åt mig berättade jag att jag älskar USA. ”Ojdå! ”svarade hon, ”det kommer du nog inte göra när du läst boken”.
Hanna hade rätt i mycket. Det här är en bok som behöver läsas, en historia som fler borde ta del av så att ingen annan gör om hennes misstag. Det hade lika gärna kunnat vara jag som på en fest i Sverige, fallit för en snygg amerikan och smickrats av dyra presenter och vackra ord. Men som sedan fastnat i ett ekorre-hjul av lögner, hot och invecklade rättssystem. Som tvingats leva i ett land jag inte valt själv. Det är svårt att förstå hur denna söta, charmiga, lite flickaktiga kvinna som verkar ha skinn på näsan genomgått allt det här. Men jag betvivlar inte ett ord av det hon skriver, allt känns äkta, skrämmande äkta. Boken påminner lite om ”Inte utan min dotter” fast ännu bättre tycker jag. Det finns också vissa likheter med filmen ”Sova med fiende”. Jag kan mycket väl se en filmatisering av boken framför mig, där kanske Tuva Novotny kunde spela den kvinnliga huvudrollen.
Som tur är hade hon fel vad det gäller min inställning till USA och amerikaner. Jag hade en otrolig tur som i 20års-åldern, efter några månader i fel familj äntligen kom till rätt aupair-familj. Människor som verkligen lärde mig vad det är att vara en familj och som gav mig mycket av de värderingar och den självkänsla jag har idag. Jag har också släkt där som trots att våra band inte är speciellt nära, alltid behandlar mig som om jag vore deras dotter. Däremot vet jag att USA är ett dubbelmoralens land och jag vet inte om jag vill att mina barn ska växa upp där. När vi för några år sedan fick erbjudandet att flytta till södra Kalifornien sattes allt på sin spets. Mannen i min aupair-familj ville anställa min man i sitt företag. De ville sponsra oss med greencards och sjukförsäkringar. Först fick vi en chock, detta som framförallt jag drömt om hela mitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Sen satte vi oss ner, lugnt och sakligt vägde vi för- och nackdelar mot varandra. Sverige – USA. Västergötland – Kalifornien, Habo – Orange County. Och Habo vann! Den tryggheten som finns här är svår att hitta någon annanstans. Visst finns det gråa dagar när jag ångrar mitt beslut, men för det mesta är jag ganska nöjd. Visst kan saker och ting bli fel här, men där kan det bli så otroligt fel.
Det kommer du förstå när du läser ”Som någon annan bäddar” av Hanna Lans.
fredag 2 mars 2012
Oväntat besök
I tisdagskväll ringde det på Filippas mobil, det visade sig vara ungdomspastorn i Missionkyrkan där hon konfirmerar sig, och där hon och Fanny tillbringar en hel del tid. Han hade ett problem. Kyrkan skulle få besök av ungdomar från olika delar av världen och en av värdfamiljerna hade blivit sjuka. Därför undrade han om vi kunde tänka oss ta emot två stycken. De skulle komma på onsdagen och stanna tills söndag. Självklart kunde vi det! Vad spännande! Jag och Mikael visste ingenting om dessa som kallar sig "fackelbärarna", men vi gillar ju utmaningar. De skulle komma antingen från Tyskland eller USA. Vad det tjejer eller killar? Hade de precis landat i Sverige eller hade de varit här ett tag? Hur gamla var de?
Jag kände en enorm lättnad över att inte vetat om detta i flera veckor för då hade jag förmodligen känt krav på mig att det ska vara perfekt här hemma, nu fick de ta det som det var.
Så i onsdagskväll gick Fanny och Filippa till Missionkyrkan och hämtade med sig Jessie från USA och Aurelia från Tyskland.
Två helt underbara tjejer som pluggar i Holsbybrunn där de är rumskamrater. De har varit här sedan i höstas och är 18 och 20 år gamla. De har nu intagit bäddsoffan i vårt dansrum i källaren. Hela våran familj, inklusive Sixten tycker att det är kul att få prata engelska igen.
Visst är det kul med överraskningar! I början av veckan hade vi ingen aning om att vårt middagsbord skulle utökas med ytterligare två goa tjejer. Tänk vilken tur man kan ha!
Jag kände en enorm lättnad över att inte vetat om detta i flera veckor för då hade jag förmodligen känt krav på mig att det ska vara perfekt här hemma, nu fick de ta det som det var.
Så i onsdagskväll gick Fanny och Filippa till Missionkyrkan och hämtade med sig Jessie från USA och Aurelia från Tyskland.
 |
| Jessie och Aurelia |
Visst är det kul med överraskningar! I början av veckan hade vi ingen aning om att vårt middagsbord skulle utökas med ytterligare två goa tjejer. Tänk vilken tur man kan ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)