Lucia i L.A.

Det var ju inte igår precis, utan snarare idag, fast för exakt 22 år sedan. Oj vad tiden går fort! Jag var i alla fall med i ett Luciatåg i Los Angeles tillsammans med andra svenska flickor, de flesta au-pairer precis som jag.

Vi hade övat hemma i Margaretha Laséens trädgård. För oss var hon "Maggan" och var aktiv inom SWEA, numera ordförande för SWEA, Los Angeles. Jag minns att det kändes konstigt att gå runt där bland gröna träd och växter, med kolibris flygandes omkring en, och sjunga julsånger!!! Lite som att blivit inkastad i Kalle Ankas jul på julafton, bortsett från hackspetten. Men man vänjer sig vid det mesta. Just idag, denna kalla, blåsiga, regniga dag skulle jag ge mycket för att få vara tillbaka i den där trädgården igen.

Under ca två veckors tid var vi runt på en massa olika tillställningar. Det var privata fester, personalfester, en svensk herrklubb (!). Vi var på Four Seasons Hotel och lussade för ambassadörer från världens alla hörn, då hette det att vi var studenter, och inget annat. Vi var också hemma hos Bo Svensson och lussade i hans trädgård. Men den stora happeningen var SWEAs julfest.

Från mitt fotoalbum

Att få träffa JR från Dallas himself, dvs Larry Hagman i egen hög person kändes väligt underligt. Kanske det inte var så konstigt att han var inbjuden, hans fru är ju från Sverige. Han var i alla fall mycket trevlig och skojfrisk. I publiken fanns en annan intressant person som jag minns jag blev presenterad för, Lee Curreri, ingen jag ögonblickligen kände igen, men som jag, som så många andra varit smått förälskad i, han spelade nämnligen Bruno i Fame.

Denna härliga julfest för svenskar i Los Angeles firas varje år, och jag läste på Katrin Zytomierskas blogg att hon och Bingo var där i år men deras lille son.

Vi hade två Lucior som alternerade, här på en fest i Studio City var det Bodil Qvick som bar kronan. Själv utmärkte jag mig genom att vara den enda korthåriga tärnan i gänget, konstigt att inte jag blev Lucia.

En kväll, ljum som en svensk sommarkväll, uppe bland bergen ovanför Hollywood hörs våran skönsång. Bakom oss, nere i dalen glittrar stadens alla tusentals lampor som små diamanter. Magiskt!

Just idag, fast för 22 år sedan hände en annan kul grej. Efter SWEAs julfest åkte jag och Maria och fikade i Santa Monica. Av någon lustig anledning minns jag att vi tog varsin Oreocookie-milkshake, väldigt gott och väldigt amerikanskt. Någon gång under kvällen, mellan alla diskussioner om livets väsentligheter insåg jag vilken fantastisk människa hon var. Det tycker jag än idag, och jag är mycket lyckligt lottad som få ha henne som vän.

Det fanns de som tyckte att vi såg ut som tvillingar!!!

Back to reality

Igår lämnade vi ett soligt Minneapolis och underbara Harlan och Margaret.

Visst var vi välpckade, men när vi vägt in alla fem väskorna visade det sig att vi hade ett pound (ca 450g) tillgodo!!! Då kunde vi ju shoppat lite mer!

Flygningen hem gick förvånansvärt bra, vi blev bara lite försenade från New York, ca 1 timma, vilket inte är nåt för oss nu.

I ett något kallare Malmö satt vi och väntade på Mikael som hämtade vår bil. Men även om vädret var svalare här, så var det väldigt uppfriskande.
Det var inte lätt att hålla sig vaken i bilen hem, men det gick ganska bra, i alla fall för Mikael som körde.

Som alltid tyckte jag att jag handlade en del när jag var iväg, men nu när jag plockat upp det tänker jag: Var det inte mer?
Vi fokuserade mer på andra upplevelser än shopping denna gången, men några godbitar fick jag med mig.

Litet smakprov på min shopping

Fjädrar i håret

Man skulle kunna tro det är påsk... men nej, det är det senaste modet här. Fjädrar i håret! Ja, fjädrar överallt, på väskor, i örhängen, i halsband, you name it! Fanny och Filippa fick idag gå till en salong här och sätta i fjädrar i sitt hår (det slog mig nu att det var första gången de gick till någon annan frisör än mig). Jag observerade allt noga så jag själv kan göra det på Studio H när jag kommer tillbaka.

Det här påminner mycket om hur man sätter dit extensions, och är en läcker accessoar tycker jag. Det går styla håret precis som vanligt, och enligt personalen här kan man både locka och platta fjädrarna.

När jag ändå "pratar" om mina döttrar så kan jag passa på att tipsa om Filippas blogg och Fannys hemsida

Mall of America

Jag vet inte hur det är nu, men när jag och Mikael var här -94 var Mall of America världens största shoppingcenter med över 11 km skyltfönster. Det är knappast inte mindre idag, men jag tror säkert det finns ännu större på andra ställen. 



Mitt i detta stora komplex finns ett nöjesfält med Nickelodeon tema. Här finns också massa legofigurer och en legoshop.

Vi åt lunch med Harlan och Margaret på ett av våra favoritställen: Rainforest Café

Jag och Sixten kollade in fina fiskar

Visst har vi shoppat lite på denna resa men inte speciellt mycket, jag kan inte påstå att jag är trött på det. Jag är inte trött på något vi gjort här överhuvudtaget. Vi har bara imorgon här också för på torsdag är det dags att åka hem. Det är inte klokt vad en månad går fort när man har roligt.

Ibland när man är på semester kan man riktigt längta efter att få komma hem… jag är inte där riktigt än. Jag kan mycket väl tänka mig att stanna några månader till!

Jag har verkligen varit här och nu, och riktigt njutit av ALLT på den här resan. Det tror jag att jag kommer att fortsätta med när jag kommer hem, så jag är övertygad om att det kommer bli jättebra också. Det enda jag saknat här är lite egentid, för vi är tillsammans 24/7, så några timmar i blåbärsskogen kommer göra susen för mig. Hoppas ni sparat lite blåbär till mig därhemma.

Happy Anniversary

Igår firade vi att Harlan och Margaret varit gifta i 41 år. Vi åt på en restaurang, Red Stone, som låg fint intill en sjö.

Tack Morfar!

År 1915, när min morfar Sven var 15 år, gjorde han som så många andra svenskar, han utvandrade till Amerika. Tillsammans med sina kusiner tog han sig med en atlantenångare över till den andra sidan av det stora havet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes att lämna sin familj bara 15 år gammal för att söka lyckan i ett land långt, långt borta. Han blev kvar här i USA i 17 år, och kom som tur var tillbaks till Sverige där han träffade min mormor. Hans kusiner däremot stannade och skaffade familjer här. Det är deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn som vi nu har kontakt med. Jag är så oerhört glad och tacksam för att vi har släktingar här, även om det är på långt håll så känns de väldigt nära. Harlan och Margaret som vi bor hos är som mina extra föräldrar, och de kallar mig sin svenska dotter. Precis som de två andra gångerna vi varit här så  hade de igår ordnat en stor släktträff. Senast vi sågs var för sju år sen.

Harlan har gjort ett familjeträd och förklarar för alla hur vi är relaterade till varandra

Vattenballong tävling








 

Fanny och Filippa med deras "Cousin" Belle



En slappardag!

Inatt väcktes vi upp av ett alarm som tjöt, eller rättare sagt Mikael vaknade och väckte mig. Nu efteråt fattar jag inte att jag inte vaknade, för det lät riktigt högt, lite läskigt faktiskt. Det var absolut ingen fara, och Harlan fick tyst på det ganska snart. Bortsett från det sov vi jättegott, och länge.

Sixten utanför Harlan och Margarets hus

Det var skönt att ta det lite lugnt och bara slappa på förmiddagen. Sen blev det dags för lite shopping!

Vi åt pizza på kvällen på en av de lokala pizzeriorna. Det här stället har sett likadant ut sen det öppnade, vi tyckte det var charmigt.

Kvällsdopp i Lotus Lake!



By, by California! Hi, hi Minneapolis!

Som avslutning på vår California vistelse åkte vi med Tania och Laura till Yoghurtland. Här köper men inte yoghurt utan mjukglass (frozen yoghurt) med massa god topping.

Hejdåkramar!!!



Flygresan gick på utsatt tid, I´m impressed! På flygplatsen i Minneapolis stod Harlan, Margaret och Mark och väntade på oss.

På Choctaw Circle fick vi träffa övriga familjen, Paul, Megan och lille Oskar. Sixten kände igen sig från vår film sen förra gången vi var här.







En stad som sakta vaknar...

Omgiven av fågelkvitter, kaniner som hoppar och andra morgonpigga människor, gav vi oss ut på en sista löptur i Californien i morse. Det är verkligen en helt underbar runda, även den kommer jag sakna. Vi sprang i ett lite högre tempo idag och det kändes mycket bra.

I de här trakterna finns det Mountain lions som kan vara farliga för människor, men vanligtvis inte. Jag är ändå glad att vi inte överaskades av ett sådant djur. Fanny och Mikael såg dock en coyote när vi sprang förra veckan.
Vi trodde vi såg meloner växa utmed spåret men vi hade fel. Det ser ut som det men är mer som pumpor.

Nu är vi i stort sett färdigpackade och har sagt hejdå till flera i familjen allt eftersom de åkt iväg på diverse grejor. Efter lunch ska vi ta en frozen youghurt med de i familjen Robertson som fortfarande är hemma.

Snyft, snyft, snyft!!!