En efterlängtad vän

Jag växte upp som ensam tjej med bara bröder, och fram tills jag var 14 år hade jag enbart killkusiner. Idag är jag jätteglad över min underbara tjejkusin Sofie, men just då hade jag önskat att hon kommit 14 år tidigare, jag ville ju ha nån att leka med. Min mamma som säkert förstod hur ensam jag alltid kände mig bland alla killar berättade för mig att jag hade en syssling som var lika gammal som jag och att hon hette Lotta. Så jag började fantisera om denna Lotta, hur hon såg ut, hur hon var och om vi någonsin skulle bli kompisar.
Åren gick och jag gifte mig, fick mitt första barn, och började göra sånt som vuxna gör, alltså gå på Tupperwareparty. Just detta partyt hölls på Sjöåkra där jag är uppvuxen, och så fort jag kom in i lägenheten kom värdinnan för partyt fram och berättade att det satt någon på altanen som var släkt med mig, och där satt hon, Lotta! Det var verkligen jättekul att träffa henne! Fast hon hade inte en aning om vem jag var, hon hade själv massa tjejkusiner i sin ålder och hade kände inte alls någon saknad på samma sätt som jag. Strax därefter köpte Lotta och hennes man hus, på samma gata som jag!!! Det är bara fem hus mellan oss och så har det varit de senaste 14 åren. Våra döttrar har sprungit här emellan och lekt med varann, vi gick på småbarnsmusik när tjejerna var små och åkte bl.a. till Astrid Lindgrens värld tillsammans.
Tyvärr träffas vi inte så ofta nu när tjejerna har vuxit upp, så därför blev jag extra glad när Lotta ringde härom dan och bjöd in mig till igår kväll. Hon bjöd in två av hennes kusiner också, Jeanette som jag känner lite sen innan och Pernilla som var en helt ny bekantskap för mig. Vi hade verkligen jättemysigt och det var många intressanta samtalsämnen som passerade under kvällens gång.

Tack än en gång Lotta för en supertrevlig kväll! Och tack Jeanette och Pernilla för trevligt sällskap! Det är härligt med lite festligheter så här mitt i veckan, sånt gillar jag!