Det var min tionde dag som gift kvinna, då jag bestämde mig för att bära mina ringar igen. Ett litet eksem på fingret gjorde att jag inte haft på dem på några dagar. Men just idag skulle vi träffa mina goda vänner Andrea och Ben Diamond, och jag ville självklart glänsa lite extra.
Tidigt på morgonen hade vi checkat ut från det lilla motellet i Idaho Falls och i vår coola hyrbil fortsatte vi vår resa som gick från Minneapolis till Los Angeles där nästa stopp var Salt Lake City. Nu pratar vi sommaren -94, och då var det inte bara mina ringar som glänste, det gjorde även Ravelli någon vecka senare.
Med en gassande sol på den molnfria himlen for vi fram. Den nyinköpta ljusblåa kylväskan var fylld med vattenflaskor som vi efter hand tömde. För att undvika en spridning av det röda kliet på mitt vänstra ringfinger såg jag till att smörja det ordentligt med jämna mellanrum. Minst en gång i halvtimmen, förmodligen en gång i kvarten, tog jag av ringarna, lade dem i knäet och gned in fingret med en fet handkräm.
Efter några timmar började allt uppdrucket vatten ge sig till känna och mitt ute i ingenstans uppenbarade sig ett gäng offentliga toaletter. Som alltid när jag ska på toaletten kan jag inte komma fram fort nog. Jag fullkomligt flög ut ur bilen och småsprang mot toaletterna. Jag gillar amerikanska toaletter av flera anledningar. De är nästan alltid fräscha och välskötta. Det kostar inget, man behöver alltså inte stå hoppande med korsade ben och febrilt leta efter ett mynt som matchar klumpen på toalettdörren. Det finns engångs toalettsitspapper. Med ett litet tryck får man ut ett helt papper som täcker toastolen. Du behöver inte dra, dra, dra för att bara få ut en liten pappersbit i taget vilket gör att det tar ytterligare två minuter innan du kan sätta sig på toaletten, två kritiska minuter!
Nöjda och belåtna fortsatte vi vår färd mot Salt Lake City. Bilen parkerade vi några timmar senare i ett stort parkeringshus och vi gick ut i staden för att hitta något att äta. Det var då jag kände det. Ringarna, de satt inte där de skulle! Trots hettan började jag kallsvettas. Vi sprang upp i parkeringshuset och letade igenom bilen. Först framsätet, sedan både baksätet och bagageutrymmet, utan resultat. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Herregud, jag hade bara varit gift i lite över en vecka och hade redan slarvat bort mina fina ringar. Tur i oturen att jag redan var gift, för vem hade velat gifta sig med en sådan slarver? Min otroligt snälle, nyblivne man tittade medlidsamt på mig och sa att vi kunde gå till en guldsmedsbutik och köpa en ny ring till mig.
”Jag vill inte ha några andra ringar”, snörvlade jag fram och gnuggade ut mascaran ännu mer runt ögonen. I efterhand kunde jag ångra att jag inte tog emot erbjudandet om en ny läcker ring, men just där och då ville jag inte ha något som påminde mig om det jag för tillfället upplevde som en tragedi.
”Vi kan ju hoppas att det är någon fattig som hittar dem, som kanske kan pantsätta dem”, sa Mikael medan jag under tysthet petade i maten som vi beställt in på en Kinarestaurang. Så tyst man nu kan vara när man snyftar och snorar. Få känslor är jobbigare än den när man är arg och besviken på sig själv, då man inte kan skylla på någon annan. En liten svag röst i mitt huvud sa ”Kom igen, det är bara världsliga ting, det gör inget.” Denna rösten bankades genast ner av megafonrösten som skrek till mig ”Vilken idiot du är, hur kunde du???”
Familjen Diamond öppnade dörren med ett stort leende på läpparna. Vi hade inte setts på fyra år och jag hade verkligen sett fram emot att träffa Andrea (som var en av mina amerikanska vänner från min tid som au-pair), hennes man Ben och deras dotter Jessica. Jag vet inte om jag hann säga hej, innan jag, totalt söndergråten, deklarerade att jag hade tappat mina ringar.
”Vi är experter på att hitta ringar”, log Andrea. ”Både jag och Ben har slarvat bort våra men fått tillbaka dem.”
Sure, tänkte jag, men visst fick hon gärna hjälpa mig.
Det fanns bara ett ställe där vi kunde tänka oss att jag hade tappat dem, vid toaletterna mitt ute i ingenstans. Det var bara det att toaletterna var det enda som fanns där, helt obemannade. Ingen affär eller kiosk, inte ens ett McDonalds, nada. Då kom Mikael på att längre ner ut med vägen, på andra sidan, hade det funnits en viktstation för lastbilar. Andrea tog genast tag i telefonen och ringde någon nummerupplysning och fick numret till en viktstation utmed den här sträckan.
Jag hörde hur hon besviket tackade för hjälpen utan att lägga på luren. ”De kopplar mig vidare”, sa hon och strax spreds ett leende på hennes läppar som smittade av sig på mina.
”Yes, de har fått in dem. Var vad det jag sa, vi är experter på att hitta ringar.”
En miljonvinst på lotto hade inte gjort mig lyckligare. Mina älskade ringar fanns i tryggt förvar för att någon vänlig själ lämnat in dem. Tyvärr kunde inte personalen skicka ringarna till min adress i LA. De kunde inte försäkra brevet och ville därför inte skicka dem. Däremot skulle en ur personalen till Salt Lake City några dagar senare. Vi skulle enligt schemat vidare åt andra hållet så Andrea bestämde träff med dem för hon kunde ju skicka ringarna i ett försäkrat brev. Snart skulle jag ha mina ringar igen.
Vi fortsatte genom Bryce Canyon, via Las Vegas till LA och min au-pair familj. Tania ville genast se mina ringar och jag berättade något skamset mina ringars story, men försäkrade att hon snart skulle få se dem.
Dagarna gick och mycket post kom, men inget till mig. Jag ringde slutningen till Andrea och då visade det sig att mötet hade blivit försenat. Detta gjorde att hon inte hann skicka ringarna till Californinen utan fick sända dem till Sverige istället.
Väl hemma upplevde jag att alla ville titta på min hand. Bara för att upptäcka att det inte satt några ringar där, och jag fick dra historien om och om igen.
En dag ringde det till mig på mitt dåvarande jobb på Klippsalongen i Jönköping. Det var från tullen, de trodde att jag smugglat guld eftersom två guldringar skickats till mig. Nej, tänkte jag, säg inte att de ska fastna i tullen också. Ännu en gång fick jag berätta historien om hur jag klumpigt nog tappat mina ringar. Tulltjänstemannen bara skrattade och skickade dem med bud. Dagen därpå kvitterade jag ut mina ringar som varit på en alldeles egen bröllopsresa.
